Att förlora någon

 Från jag varit liten har min största farhåga i livet varit att förlora de man älskar. Det är nog inte alls så ovanligt då man förevigt vill hålla sina närmaste i sin närhet. Men livet har sina vändningar och helt plötsligt är inte personerna du är van att ha där, levande. För mig var det min pappa som hastigt lämnade jorden. En stor sorg och en evig undran om varför det blev så. Men aldrig kommer man ju få svar på sådana frågor utan man lämnas undrande livet ut.
 
Jag tror att man alltid kommer ha ett tomrum i sig, liksom ett hålrum som aldrig går att fyllas. Trots det nu gått något år så kan det komma en stund, kanske bara några minuter, då man inte riktigt orkar. Man orkar inte leva med den sorg som finns inom en. Då måste man bara få gråta och tänka och återigen gråta. Så är det nog bara. Det klyschiga uttrycket tiden läker alla sår, är för mig inte alls sant.. Däremot så blir nog allting lättare med tiden. Man lär sig leva med det. 

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?

Trackback